(Johanna skriver) Ja, idag skiner solen och även om vindarna känns sen oktober blir allt lite bättre genast. Det är märkligt hur det kan kännas som att hela ens tillvaro kretsar kring de uteblivna högtrycksryggarna och hur man med stor bävan och en liten, liten -hela tiden minskande- gnutta hopp bänkar sig framför väderleksrapporten varje dag (Peter Kondrup styr mitt liv med järnhand just nu). Jag menar, det är ju trots allt Sverige vi snackar om och bortregnade julimånader är ju historiskt sett ingen sensation i det här landet precis. Men ändå. Jag kan inte låta bli att gnissla tänder av frustration och önska att jag hade haft vett att lobba för ett hyrt hus vid medelhavet den här sommaren. Nå, idag skiner ju solen som sagt och även om dom där gassande dagarna på stranden nog förblir ett bitterljuvt minne från förra året får vi kanske åtminstone blåsa upp Dollys plastpool endera dan.
Det är väl förresten lite extra ytligt att sitta och älta vädret en dag som denna, jag borde väl istället skriva något insiktsfullt om Ingmar Bergman. Eftersom i princip alla andra skriver, pratar och analyserar ämnet sönder och samman tänker jag dock lämna det därhän. Bara konstatera att jag nog borde se de där gamla Bergmanfilmerna som jag alltid lagt åt sidan till förmån för något för stunden mer lockande (såg i alla fall Sjunde inseglet för några år sen och kände mig som en bubbelgumsfjortis. Tyckte inte om. Tror det är något med de där svenska, teatrala rösterna som jag bara har så väldigt svårt för.). Och att det, fånigt nog, känns lite vemodigt att han är borta fast jag verkligen inte varit särkilt engagerad i hans liv och leverne.
Sen var han ju faktiskt en gubbstrutt på 89 år som fick dö så som vi väl alla önskar oss: klar i knoppen hemma i sin säng utan plågor och ångest.
Hejdå Ingmar!
