Pedofobi

(ola skriver) Idag lämnade jag Dolly en stund på dagis för första gången. Det gick inte så bra. Efter 30-40 minuter så kom de och hämtade mig. Jag hörde Dolly gråta redan två våningsplan innan jag var framme. Det var totalt hjärtskärande. När jag kom fram satt hon i Annas knä och grät som hon bara har gjort när hon slagit sig riktigt illa tidigare. Det tog en tag för henne att komma till sans men sen var hon lika glad som förut. Jag undrar hur det här ska gå? Enda trösten är att Dollys dagiskompis Emma har gråtit två dagar i rad nu så hon är inte ensam. Men det här är faktiskt tuffare än jag trodde det skulle vara. Dolly har ju aldrig varit svår att lämna tidigare. När vi var i Nicaragua lämnade vi henne i restaurangen i 1½ timme när vi var ute och dök.
Men problemet är de andra barnen. Dolly har riktig barnskräck. Dessutom har hon inte riktigt knutit an till någon av fröknarna ännu. Men, som de säger, fröknarna (pedagogerna) - det här är heeeelt normalt. Och det känns ju skönt att höra när ens hjärta slits i bitar.

Vietnaminspektion

(Ola skriver) Jag antar att det som utspelades vid lekplatsen vid Bjurholmsplan får sorteras in under rubriken bisarra vardagshändelser. Dolly gungar. Det småregnar. Vi är ensamma på lekplatsen. Plötsligt dyker det upp en mindre armé av vietnamesiska stadstjänstemän! De frågar om de får fotografera Dolly och plockar fram sina kameror. Dolly skiner upp i regnet och visar glatt sina konster. Det visar sig att kommittén är här för att studera barnsäkerhet. Eftersom vi just cyklat har Dolly sin hjälm på sig. Vietnameserna får alltså se en Dolly med hjälm som åker ergonomisk kana med sidoräcken i organisk plåt och gummigrus på marken. Åk hem till Saigon och sälj in det om ni kan!

Så här skulle man ha det..

(Johanna skriver) Champagne klockan tre på eftermiddagen, stärkta lakan och dyr, sparsmakad nordisk design. Jag skulle kunna vänja mig vid det.. Skit i bistånd och ideologi, hur blir man börsmäklare?

Favvofröken

Det här är Karolin. Det verkar som om hon kan bli Dollys favoritpedagog (nej, det heter inte fröken längre). Här bjuder hon generöst på nektarin.

Ballongdag

(Ola skriver) Tredje dagen. Jag ligger på en madrass på golvet med de andra föräldrarna. Det är meningen att vi ska vara tråkiga och Dolly tar allt längre utflykter utan mig. Det känns mycket bättre idag än första dagen. För en liten stund sedan tog fröken Karolin fram två stora säckar med uppblåsta ballonger. Succé! Dolly glömde sig helt och springer omkring i ballonghavet i extas. Hon har också gjort pottdebut på dagis och provkissat två av pottorna. Succé igen!

Institutionaliserad

(Ola skriver från sandlådan) Så var det slut på det fria livet vid knappt ett år och sju månaders ålder. Idag började Dolly på dagis. Vi lättstartade inskolningen med en timme idag. Pappa var med hela tiden. Imorgon är det Johannas tur och då ska föräldrarna vara till hands i rummet bredvid. Vi får se hur det går för vår lilla pedofob till dotter. Fröknarna har hon inga problem med i varje fall. Fler rapporter följer.

Snart sljut

(Johanna skriver) Jaha, så var det snart dags att krypa tillbaka in i kolgruvan igen. Jag som trodde att sex veckor (lite drygt, t o m..) skulle kännas som en ocean av slapp semestertid och att jag skulle skutta till jobbet med hoppsasteg, ivrig att äntligen få börja bidra till samhällsnyttan igen (för man är ju nyckelkompetens, precis som teliapappan..). Det känns inte riktigt så. Inte ens nära, faktiskt. Och när nu moster Tatta helt hänsynslöst snart ska dra iväg kors och tvärs över hela jordklotet och den ena efter den andra i bekanskapskretsen börjar skaffa tvåor eller ettor eller rentav två-i-ettor är det ju inte utan att jag börjar drömma nostalgiskt om en ny mammaledighet. Kruxet är bara att det är svårt att vara mammaledig utan att skaffa en till bebis. Och en till bebis... nä, vi är nog inte riktigt där än. Men det ska bli kul med alla nygräddade bullar i omgivningen så småningom.

För att summera lite såhär i de sista skälvande semestertimmarna kan jag bara säga att jag är så jävla jävla glad att jag ändrade mina ursprungliga planer och senarelade min semesterperiod en vecka (kände det särskilt starkt i måndags när Studio Ett hade ett inslag där dom intervjuade en massa stackars losers som hade sin första jobbdag då.). För eftersom vi äntligen fick vara riktiga badjävlar under fyra tvättäkta sommardagar den gångna veckan, (hela kittet: där satt vi på stranden i medhavda toksvenniga brassestolar, nöjt sörplandes på medhavt kaffe ur TV-kanna och kände att livet lekte..) känns sommaren plötsligt helt ok, de resterande fem semesterveckornas bajsväder till trots. Och det känns vemodigt att vi imorrn ska ta farväl av den kära gotländska alpstugan som vi under de två senaste somrarna lärt oss att älska: allt från den stora härliga verandan och den öppna planlösningen till det bisarra fotomontageträsnittet från Östersund med en same i lappmössa som hänger på hallväggen.

BF!

Oj oj, det här är stort! Vi är på dejt på riktigt och Dolly ska sova borta för första gången. Hos farmor tvåhundra meter från alpstugan, så hon är inom räckhåll. Eller kanske snarare överräckhåll.. Känns nästan förbjudet. Och lite pirrigt. Kommer vi ha nåt att prata om?

Ännu en semesterbild

Hemslaktade Gotlänska lammkotletter på hemgjord kol av björkved. Orkade inte åka och handla mer köpeved.

Vackert väder

Man kan inte blogga när solen steker. Så det får bli lite semesterbilder bara.

Fladdermöss och andra besökare

Det må vara menlöst och meningslöst, men jag kan inte släppa det här med det jävla bajsvädret. Är det inte hällregn så snålblåser det isvindar från den ryska tundran. 38-40 grader och krullig asfalt i Managua känns som Edens lustgård i jämförelse med den här sommaren. Jag börjar snart ta det personligt.

I alla fall anlände moster Tatta till öjn igår, till Dollys gränslösa förtjusning (vi andra i familjen tycker såklart också att det är grymt), och FÖRUTOM VÄDRET så har vi det väldans mysigt. Dricker vin, äter mat, kanelbullar och choklad och är allmänt dekadenta.

I förrgår kväll flög en fladdermus in i vår gotländska alpstuga. Ni kan ju kanske tänka er hur stabilt en person som har fobi för djur med oförutsägbara rörelsemönster reagerar i en sån situation. Om inte kan jag berätta att jag rusade runt och illpep på det där astöntiga och ovärdiga tjejsättet tills Ola hade fångat den stackars förvirrade varelsen i durkslaget och släppt ut den i nattmörkret igen. Han var i alla fall ganska söt så länge han satt stilla i vår bruna sjuttitalsplyschsoffa och förmodligen funderade över vilka uppgraderingar han borde installera i sitt navigationssystem.