Söndag

Stockholm är grått och sömnigt och moster Katta skickar lyriska reserapporter från aussie-land. Verkar soft. Att ingen här har tänkt på att det är där vi borde vara istället? Fast det är ju det där med ozonskiktet. Men alla vi andra kanske har jobbat på så bra med våra koldioxider att vi är ikapp nu så det kanske inte spelar nån roll längre? Nån som har hört nåt om det på länge? Jag vet bara att Christer Sandelin lovade i en tv-intervju från en rädda-miljön-gala för sisådär 15 år sen att han skulle sluta använda sån där hårsprej med ozon i (det här var innan miljön blev så viktig att man började låta äkta kändisar som Red Hot Chili Peppers flyga privata jetplan tvärs över jordklotet för att verkligen visa att det krävs bot och bättring..).

Igår byggde pappa Ola dator och ville helst inte att Dolly skulle hjälpa till, så hon fick besöka Junibacken för första gången. Där fanns det så mycket Pippi-grejor att jag nästan trodde det skulle brinna i huvudet på henne (Pippi is the shit sen några veckor tillbaka). Och sagotåget! Vilken grej! Vi var mållösa båda två. Idag fika med den alldeles färska bebisen Walter (som hon tyckte var sådär kul) och sen pizza med astrotvillingen Mask (Dolly har uppfattat att man säger s-ljudet och k-ljudet i "Max", men tycker inte att det är så knussligt i vilken ordning dom kommer..).
En ganska härlig helg för en lagom tjock tjej i sina bästa år.

After dagis

(Ola skriver) Att dagis som var så läskigt kunde bli så kul så snabbt trodde vi inte. Idag var Dolly fem timmar på dagis. Hon sov och åt...mycket! När jag hämtade henne sken hon som en sol och ville knappt gå hem. Härligt!

Sakta men säkert...

(Ola skriver) Just nu sitter jag i kapprummet och väntar på Dolly. Hon äter för första gången på dagis. Visserligen tjuväter hon lite för sig själv innan de andra barnen men hon verkar nöjd. Hon har varit själv i två timmar nu. Igår hade vi ett snack om dagis och hon visade genom att låtsasgråta och säga dagis att hon blivit ledsen när jag gått därifrån. Vi berättade att hon inte behöver vara ledsen och att vi alltid kommer tillbaka och det verkar ha tagit skruv. Nu kom fröken Anna just ut och sa att hon äter med de andra barnen. Kul!