Här har vi legat som två strandade valar hela dan och inte gjort ett smack. Jo, läst i varsin bok har vi gjort. Och rest oss två gånger. En gång för att bada i det fortfarande redigt kalla vattnet, och den andra gången för att gå de ca 50 metrarna upp till restaurangen och äta sen lunch och dricka kall öl. När vi satt där på terassen pratade vi om förra gången vi satt där och åt lunch. Det var för snart sex år sen och vår kära kompis Jenny satt och deppade över en tonfisksallad dan före sitt bröllop. Inte över kalla fötter, utan över ett vridet knä. Hon hade nämligen kommit på den briljanta idén att hoppa väldigt högt från klippan ni ses till vänster i bild. En kortisonspruta och en hård bandagering räddade bröllopsvalsen och allt blev väldigt bra till slut. Vi nöjde oss då som nu med att titta på klippan från stranden och konstatera att vi nog inte har så mycket äventyrshormon i blodet.
