Vyn!

Frihet!

Dolly sover hos morfar i natt. Hälsningar från Skrapans skybar!

Disney vann!

Tanke under julklappsshoppingen....
Vad var det som hände som fick mig att på riktigt bli imponerad av den vansinnigt överdådiga Stenbäcksgranen på Skeppsbron? En Piff- och Puffgran på steroider. Men assnygg. Kanske är det åldern. Eller att vi fått barn. Man blir gammal och sentimental och glömmer sina ideal. Heja Disney!

Jullov

Nu har hela familjen tagit julledigt (eller det är ju en definitionsfråga, allt tyder på att vi i sedvanlig ordning har ett tredagarsmaraton fram till julafton framför oss..) utom stackars Dolly, som tvingas bygga sandkakor och måla tavlor i sitt anletes svett en dag till. Att inte bara vara tvungen att handla alla julklappar på en dag, utan att dessutom behöva göra det med en overallsvettig, rastlös tvååring med bananrygg är vi nämligen allt annat än sugna på. För min del känner jag att det blir en tillräckligt spännande utmaning att julklappsshoppa på ett ben, eftersom jag sen fem dagar tillbaks stolpar runt som en gammal pirat med träben pga ett ickefungerande knä. Det är alltså synd om mig. Eller var, tills min kompis Jenny berättade om en kompis vars två-och-ett-halvtåring ramlade i en trappa och bröt lårbenet för nån dag sen. Att bryta benet är nog ingen picknick för någon, men för ett pyttelitet barn med myror i hela kroppen måste det vara likställt med tortyr. Han får morfin och ska ligga stilla till sängs med benet i högläge (och alla som har varit i närheten av en tvåochetthalvtåring vet ju ungefär hur lätt det är att få en sån att ligga stilla i vaket tillstånd frivilligt i mer än tio sekunder. Alltså: han måste vara fastspänd). Inte i en timme, eller en dag, eller tio dagar, utan en månad!! Honom är det så synd om att jag får ont i magen. Och får en stark lust att packa in Dolly i bomull.

Världsklass

(Ola skriver) Åt just sushi till lunch och blev helt överväldigad. Vi behöver inte skriva bara om Dolly va? Jo, måste tipsa om det lilla sushihålet i väggen mot Folkungagatan i medborgarhuset. Äkta Sushi-konst. Det visade sig också att kocken var pappa till Moa - en av barnskådisarna som jag just filmat ett program om magnetism med. Han gav mig lite special treatment och specialpris. Det är så härligt när storstan känns så liten och snäll men samtidigt kosmopolitisk. Heter det så?

Luciadagislämning

Idag blir det julmarknad på dagis och tidig hämtning. Alla barn är tvångsstyleade till tomtar.

Julidyll2007

Nu har startskottet gått. Vi satsar på tidernas mest genuina julidyll i år med samtliga mor- och farföräldrar närvarande. Första steget - Lussekatter!

Dagislämning

Lite bilder för er förströelse

Stilla digg.

Här ser ni Dolly med två av sina bästa kompisar "Hocke" & "Jex".
Grattis förresten till "Hocke" som just kammat hem stora journalistpriset för andra gången. Jag är en stolt vän. Han är också med lite för att han tycker att det är läskigt med Internet och att vem som helst kan se bilden på honom där. Huuuu...

Alla fiskar ska bo här

(Ola skriver) Okej, några rader för att stilla vårt dåliga bloggsamvete och för att slå Patrik som bloggade sist den 19/11. Vi har inte skrivit sedan den 18:e. De har i o f s ett helt nyfött litet knyte att tänka på men vi har ju Dolly som distraherar och det är nog nästan så blogg-sabbande.
Här i familjen rullar det på. Jag håller på att avsluta mina två filmer om magnetism för mellanstadiet (UR) som jag pysslat med under hösten och som alltid på sluttampen så är det mycket jobb men roligt eftersom man äntligen har tagit alla de där jobbiga kreativa besluten och nu bara håller på att förverkliga en idé som finns i huvudet. Full fart alltså. Johanna håller på att prova nya glasögonbågar och åker till Bryssel och Umeå med jämna mellanrum och av olika anledningar. Hm...känns trist att skriva om oss. Det är ju Dolly som alla våra (3?) läsare vill ha nyheter om.
Det som händer mest nu är väl att hon bara pratar mer och mer. Idag när hon badade så stoppade hon alla sina plastfiskar i en gammal yoghurtburk och sa "alla fiskar ska bo här". Nytt rekord. Fem ord!
Det är verkligen kul att man nääästan kan resonera med henne nu. Man kan definitivt skoja. Och det är ju kul. Ska se om vi orkar lägga upp några bilder snart. Måste sova nu.

Absolut gehör

Äntligen börjar Dolly sätta tonerna. Vi har nu köpt ett munspel och börjat så smått prata om notskrift och musikhögskolan så att Dolly ska känna till begreppen. Just nu har hon bäst koll på "blinka lilla stjärna". Hon kan både lite refräng och lite vers och så fort hon hittar en stjärna, och det lyckas hon göra otippat ofta, så sätter hon igång att sjunga.
Idag kom vi också på henne med någon form av akrobatisk övning med en IKEA-påse som hon börjat framföra tillsammans med sången. (Se videon).

Forskartrams

Dolly låter härmed hälsa att hon inte ger mycket för de nyligen rapporterade forskarrönen om rött kött och cancerrisk. Hon kommer heller inte att sluta äta pastejer och korv. Hon har just upptäckt dom och tycker att de är förträffliga!

Jorå s'att, det knallar och går

(Johanna) Ibland känns det verkligen som att det inte har hänt NÅNTING överhuvudtaget som är värt att skriva om. Men då kan ju det vara värt att skriva om. Det är ju faktiskt ett ganska intressant (och nedslående) faktum att man går runt och tycker att inget särskilt händer i ens liv typ, ja vad kan det vara? 70 procent av tiden? 80? 65? I alla fall undrar jag om det verkligen är tänkt att det ska vara så. Men det är det kanske trots allt. Jag menar, hur mycket kvalitetstid hade dom på stenåldern när dom åt trerätters och fick massage eller vad som nu är livskvalitet. Eller bara för hundra år sen. Då slet dom minsann i sitt anletes svett typ fjorton timmar om dan och åt blodpalt (ja, jag har kollat en hel del på Emil i Lönneberga på sistone) och gick och lade sig klockan åtta. Om dom inte var patroner eller grevar, men dom hade ju inte vare sig bredband eller varmvatten eller penicillin, så dom hade det nog ändå inte lika härligt som vi (jag pratar alltså om i-världen nu).

Och med Dolly händer det ju faktiskt saker hela hela tiden. Idag har hon sagt sitt första trestavelseord: tjott-bo-lar. Bara en sån sak.

Nedan kan ni bekanta er med Dockan Bajs

Dagissliten

(Ola skriver) Låt mig inleda med att be om ursäkt för den låga inläggsfrekvensen. MEN vi har bestämt oss för att bloggande ska vara ett nöje och inte ett tvång. Med detta sagt en liten rapport: Dolly har börjat få humör. Hon var sjuk i förra veckan. Hög feber. Då var hon trött och snäll. Sen blev hon friskare. Då var hon arg, sur och lite elak i två dagar. Sen blev hon trött. Hon har inte sovit på dagis den här veckan och har varit ett vrak när hon kommit hem. På bilden ligger hon på golvet och surar och halvsover. Kort sagt - hon blir allt mer som en vanlig människa men är som alltid helt fantastisk!

VAB

Jaha, så har vi haft vår allra första vab-dag (jag var först ut). Statistiken och alla som har sett insidan av ett dagis säger att det kommer bli ganska många till. Hela det här dagislivet med hämtningar och lämningar och märkningar av kläder (har inte vi gjort än, så vi riskerar att hamna i fröknarnas svarta bok) och kanske framför allt vabbande känns extremt vuxet och lite overkligt.
"Jag vabbar idag". Smaka på den!

PS. För den som undrar: VAB står för Vård Av Barn. Inte Väldigt Anmärkningsvärt Bakfull eller något annat ungdomligt.

Söndag

Stockholm är grått och sömnigt och moster Katta skickar lyriska reserapporter från aussie-land. Verkar soft. Att ingen här har tänkt på att det är där vi borde vara istället? Fast det är ju det där med ozonskiktet. Men alla vi andra kanske har jobbat på så bra med våra koldioxider att vi är ikapp nu så det kanske inte spelar nån roll längre? Nån som har hört nåt om det på länge? Jag vet bara att Christer Sandelin lovade i en tv-intervju från en rädda-miljön-gala för sisådär 15 år sen att han skulle sluta använda sån där hårsprej med ozon i (det här var innan miljön blev så viktig att man började låta äkta kändisar som Red Hot Chili Peppers flyga privata jetplan tvärs över jordklotet för att verkligen visa att det krävs bot och bättring..).

Igår byggde pappa Ola dator och ville helst inte att Dolly skulle hjälpa till, så hon fick besöka Junibacken för första gången. Där fanns det så mycket Pippi-grejor att jag nästan trodde det skulle brinna i huvudet på henne (Pippi is the shit sen några veckor tillbaka). Och sagotåget! Vilken grej! Vi var mållösa båda två. Idag fika med den alldeles färska bebisen Walter (som hon tyckte var sådär kul) och sen pizza med astrotvillingen Mask (Dolly har uppfattat att man säger s-ljudet och k-ljudet i "Max", men tycker inte att det är så knussligt i vilken ordning dom kommer..).
En ganska härlig helg för en lagom tjock tjej i sina bästa år.

After dagis

(Ola skriver) Att dagis som var så läskigt kunde bli så kul så snabbt trodde vi inte. Idag var Dolly fem timmar på dagis. Hon sov och åt...mycket! När jag hämtade henne sken hon som en sol och ville knappt gå hem. Härligt!

Sakta men säkert...

(Ola skriver) Just nu sitter jag i kapprummet och väntar på Dolly. Hon äter för första gången på dagis. Visserligen tjuväter hon lite för sig själv innan de andra barnen men hon verkar nöjd. Hon har varit själv i två timmar nu. Igår hade vi ett snack om dagis och hon visade genom att låtsasgråta och säga dagis att hon blivit ledsen när jag gått därifrån. Vi berättade att hon inte behöver vara ledsen och att vi alltid kommer tillbaka och det verkar ha tagit skruv. Nu kom fröken Anna just ut och sa att hon äter med de andra barnen. Kul!

Pedofobi

(ola skriver) Idag lämnade jag Dolly en stund på dagis för första gången. Det gick inte så bra. Efter 30-40 minuter så kom de och hämtade mig. Jag hörde Dolly gråta redan två våningsplan innan jag var framme. Det var totalt hjärtskärande. När jag kom fram satt hon i Annas knä och grät som hon bara har gjort när hon slagit sig riktigt illa tidigare. Det tog en tag för henne att komma till sans men sen var hon lika glad som förut. Jag undrar hur det här ska gå? Enda trösten är att Dollys dagiskompis Emma har gråtit två dagar i rad nu så hon är inte ensam. Men det här är faktiskt tuffare än jag trodde det skulle vara. Dolly har ju aldrig varit svår att lämna tidigare. När vi var i Nicaragua lämnade vi henne i restaurangen i 1½ timme när vi var ute och dök.
Men problemet är de andra barnen. Dolly har riktig barnskräck. Dessutom har hon inte riktigt knutit an till någon av fröknarna ännu. Men, som de säger, fröknarna (pedagogerna) - det här är heeeelt normalt. Och det känns ju skönt att höra när ens hjärta slits i bitar.

Vietnaminspektion

(Ola skriver) Jag antar att det som utspelades vid lekplatsen vid Bjurholmsplan får sorteras in under rubriken bisarra vardagshändelser. Dolly gungar. Det småregnar. Vi är ensamma på lekplatsen. Plötsligt dyker det upp en mindre armé av vietnamesiska stadstjänstemän! De frågar om de får fotografera Dolly och plockar fram sina kameror. Dolly skiner upp i regnet och visar glatt sina konster. Det visar sig att kommittén är här för att studera barnsäkerhet. Eftersom vi just cyklat har Dolly sin hjälm på sig. Vietnameserna får alltså se en Dolly med hjälm som åker ergonomisk kana med sidoräcken i organisk plåt och gummigrus på marken. Åk hem till Saigon och sälj in det om ni kan!

Så här skulle man ha det..

(Johanna skriver) Champagne klockan tre på eftermiddagen, stärkta lakan och dyr, sparsmakad nordisk design. Jag skulle kunna vänja mig vid det.. Skit i bistånd och ideologi, hur blir man börsmäklare?

Favvofröken

Det här är Karolin. Det verkar som om hon kan bli Dollys favoritpedagog (nej, det heter inte fröken längre). Här bjuder hon generöst på nektarin.

Ballongdag

(Ola skriver) Tredje dagen. Jag ligger på en madrass på golvet med de andra föräldrarna. Det är meningen att vi ska vara tråkiga och Dolly tar allt längre utflykter utan mig. Det känns mycket bättre idag än första dagen. För en liten stund sedan tog fröken Karolin fram två stora säckar med uppblåsta ballonger. Succé! Dolly glömde sig helt och springer omkring i ballonghavet i extas. Hon har också gjort pottdebut på dagis och provkissat två av pottorna. Succé igen!

Institutionaliserad

(Ola skriver från sandlådan) Så var det slut på det fria livet vid knappt ett år och sju månaders ålder. Idag började Dolly på dagis. Vi lättstartade inskolningen med en timme idag. Pappa var med hela tiden. Imorgon är det Johannas tur och då ska föräldrarna vara till hands i rummet bredvid. Vi får se hur det går för vår lilla pedofob till dotter. Fröknarna har hon inga problem med i varje fall. Fler rapporter följer.

Snart sljut

(Johanna skriver) Jaha, så var det snart dags att krypa tillbaka in i kolgruvan igen. Jag som trodde att sex veckor (lite drygt, t o m..) skulle kännas som en ocean av slapp semestertid och att jag skulle skutta till jobbet med hoppsasteg, ivrig att äntligen få börja bidra till samhällsnyttan igen (för man är ju nyckelkompetens, precis som teliapappan..). Det känns inte riktigt så. Inte ens nära, faktiskt. Och när nu moster Tatta helt hänsynslöst snart ska dra iväg kors och tvärs över hela jordklotet och den ena efter den andra i bekanskapskretsen börjar skaffa tvåor eller ettor eller rentav två-i-ettor är det ju inte utan att jag börjar drömma nostalgiskt om en ny mammaledighet. Kruxet är bara att det är svårt att vara mammaledig utan att skaffa en till bebis. Och en till bebis... nä, vi är nog inte riktigt där än. Men det ska bli kul med alla nygräddade bullar i omgivningen så småningom.

För att summera lite såhär i de sista skälvande semestertimmarna kan jag bara säga att jag är så jävla jävla glad att jag ändrade mina ursprungliga planer och senarelade min semesterperiod en vecka (kände det särskilt starkt i måndags när Studio Ett hade ett inslag där dom intervjuade en massa stackars losers som hade sin första jobbdag då.). För eftersom vi äntligen fick vara riktiga badjävlar under fyra tvättäkta sommardagar den gångna veckan, (hela kittet: där satt vi på stranden i medhavda toksvenniga brassestolar, nöjt sörplandes på medhavt kaffe ur TV-kanna och kände att livet lekte..) känns sommaren plötsligt helt ok, de resterande fem semesterveckornas bajsväder till trots. Och det känns vemodigt att vi imorrn ska ta farväl av den kära gotländska alpstugan som vi under de två senaste somrarna lärt oss att älska: allt från den stora härliga verandan och den öppna planlösningen till det bisarra fotomontageträsnittet från Östersund med en same i lappmössa som hänger på hallväggen.

BF!

Oj oj, det här är stort! Vi är på dejt på riktigt och Dolly ska sova borta för första gången. Hos farmor tvåhundra meter från alpstugan, så hon är inom räckhåll. Eller kanske snarare överräckhåll.. Känns nästan förbjudet. Och lite pirrigt. Kommer vi ha nåt att prata om?

Ännu en semesterbild

Hemslaktade Gotlänska lammkotletter på hemgjord kol av björkved. Orkade inte åka och handla mer köpeved.

Vackert väder

Man kan inte blogga när solen steker. Så det får bli lite semesterbilder bara.

Fladdermöss och andra besökare

Det må vara menlöst och meningslöst, men jag kan inte släppa det här med det jävla bajsvädret. Är det inte hällregn så snålblåser det isvindar från den ryska tundran. 38-40 grader och krullig asfalt i Managua känns som Edens lustgård i jämförelse med den här sommaren. Jag börjar snart ta det personligt.

I alla fall anlände moster Tatta till öjn igår, till Dollys gränslösa förtjusning (vi andra i familjen tycker såklart också att det är grymt), och FÖRUTOM VÄDRET så har vi det väldans mysigt. Dricker vin, äter mat, kanelbullar och choklad och är allmänt dekadenta.

I förrgår kväll flög en fladdermus in i vår gotländska alpstuga. Ni kan ju kanske tänka er hur stabilt en person som har fobi för djur med oförutsägbara rörelsemönster reagerar i en sån situation. Om inte kan jag berätta att jag rusade runt och illpep på det där astöntiga och ovärdiga tjejsättet tills Ola hade fångat den stackars förvirrade varelsen i durkslaget och släppt ut den i nattmörkret igen. Han var i alla fall ganska söt så länge han satt stilla i vår bruna sjuttitalsplyschsoffa och förmodligen funderade över vilka uppgraderingar han borde installera i sitt navigationssystem.

Fader latrin

(Ola skriver) Dolly har börjat med tvåordsmeningar. Kul! Jag hade i o f s kunnat tänka mig roligare ordkombinationer. Det började med "hejdå nappen" när hon gömde nappen mellan soffkuddarna. Det kändes helt okej. Och egentligen borde jag väl vara stolt över att redan hennes andra mening är så träffsäker och vass. Men det är lite svårt att helt glädjas när hon glatt hoppar runt i soffan och ropar "pappa bajs, pappa bajs, pappa bajs".

Sol i Fide

(Johanna skriver) Ja, idag skiner solen och även om vindarna känns sen oktober blir allt lite bättre genast. Det är märkligt hur det kan kännas som att hela ens tillvaro kretsar kring de uteblivna högtrycksryggarna och hur man med stor bävan och en liten, liten -hela tiden minskande- gnutta hopp bänkar sig framför väderleksrapporten varje dag (Peter Kondrup styr mitt liv med järnhand just nu). Jag menar, det är ju trots allt Sverige vi snackar om och bortregnade julimånader är ju historiskt sett ingen sensation i det här landet precis. Men ändå. Jag kan inte låta bli att gnissla tänder av frustration och önska att jag hade haft vett att lobba för ett hyrt hus vid medelhavet den här sommaren. Nå, idag skiner ju solen som sagt och även om dom där gassande dagarna på stranden nog förblir ett bitterljuvt minne från förra året får vi kanske åtminstone blåsa upp Dollys plastpool endera dan.

Det är väl förresten lite extra ytligt att sitta och älta vädret en dag som denna, jag borde väl istället skriva något insiktsfullt om Ingmar Bergman. Eftersom i princip alla andra skriver, pratar och analyserar ämnet sönder och samman tänker jag dock lämna det därhän. Bara konstatera att jag nog borde se de där gamla Bergmanfilmerna som jag alltid lagt åt sidan till förmån för något för stunden mer lockande (såg i alla fall Sjunde inseglet för några år sen och kände mig som en bubbelgumsfjortis. Tyckte inte om. Tror det är något med de där svenska, teatrala rösterna som jag bara har så väldigt svårt för.). Och att det, fånigt nog, känns lite vemodigt att han är borta fast jag verkligen inte varit särkilt engagerad i hans liv och leverne.
Sen var han ju faktiskt en gubbstrutt på 89 år som fick dö så som vi väl alla önskar oss: klar i knoppen hemma i sin säng utan plågor och ångest.
Hejdå Ingmar!

Blött=bullar

Idag är vår kallaste och regnigaste semesterdag hittills. Eftersom väderlekstjänsten hade förutspått eländet hade Johanna bokat in Dollys bakningsdebut. Dolly älskade degen och hoppade över lunchen.

Dolly is back!

(Ola skriver) Det här är Dolly. Hon är 1½ år nu. Det har gått några månader sedan hon sågs på nätet men nu är hon tillbaka!
En av fördelarna med ihållande regn och 15 grader i juli är att man hinner göra sånt som man inte hade gjort om man legat på stranden här på Gotland och lyssnat på sommar. Bland annat har jag skissat på ett hål i väggen som jag tänkte göra i lägenheten i höst, Johanna har fått rejäl fart på stickandet och Dolly har blivit en baddare på att gå i trappor. Förutom detta har vi idag också startat en ny blogg. Tanken med den här bloggen är framför allt att tillfredsställa våra avlägsna släktingars och vänners behov av bilder på och rapporter om Dolly.
Vi märkte också till vår förvåning när vi bloggade från Nicaragua att det faktiskt är riktigt kul att blogga (trots hypen!). Vi har också lyckats konfigurera våra mobiltelefoner så att vi kan blogga och skicka bilder från dom. Förhoppningsvis ska det leda till en rörligare och spontanare blogg. Välkomna!
I väntan på nya inlägg så kan ni ju titta igenom vår gamla reseblogg. Länken finns här till höger.