Jullov

Nu har hela familjen tagit julledigt (eller det är ju en definitionsfråga, allt tyder på att vi i sedvanlig ordning har ett tredagarsmaraton fram till julafton framför oss..) utom stackars Dolly, som tvingas bygga sandkakor och måla tavlor i sitt anletes svett en dag till. Att inte bara vara tvungen att handla alla julklappar på en dag, utan att dessutom behöva göra det med en overallsvettig, rastlös tvååring med bananrygg är vi nämligen allt annat än sugna på. För min del känner jag att det blir en tillräckligt spännande utmaning att julklappsshoppa på ett ben, eftersom jag sen fem dagar tillbaks stolpar runt som en gammal pirat med träben pga ett ickefungerande knä. Det är alltså synd om mig. Eller var, tills min kompis Jenny berättade om en kompis vars två-och-ett-halvtåring ramlade i en trappa och bröt lårbenet för nån dag sen. Att bryta benet är nog ingen picknick för någon, men för ett pyttelitet barn med myror i hela kroppen måste det vara likställt med tortyr. Han får morfin och ska ligga stilla till sängs med benet i högläge (och alla som har varit i närheten av en tvåochetthalvtåring vet ju ungefär hur lätt det är att få en sån att ligga stilla i vaket tillstånd frivilligt i mer än tio sekunder. Alltså: han måste vara fastspänd). Inte i en timme, eller en dag, eller tio dagar, utan en månad!! Honom är det så synd om att jag får ont i magen. Och får en stark lust att packa in Dolly i bomull.