(Johanna skriver) Jaha, så var det snart dags att krypa tillbaka in i kolgruvan igen. Jag som trodde att sex veckor (lite drygt, t o m..) skulle kännas som en ocean av slapp semestertid och att jag skulle skutta till jobbet med hoppsasteg, ivrig att äntligen få börja bidra till samhällsnyttan igen (för man är ju nyckelkompetens, precis som teliapappan..). Det känns inte riktigt så. Inte ens nära, faktiskt. Och när nu moster Tatta helt hänsynslöst snart ska dra iväg kors och tvärs över hela jordklotet och den ena efter den andra i bekanskapskretsen börjar skaffa tvåor eller ettor eller rentav två-i-ettor är det ju inte utan att jag börjar drömma nostalgiskt om en ny mammaledighet. Kruxet är bara att det är svårt att vara mammaledig utan att skaffa en till bebis. Och en till bebis... nä, vi är nog inte riktigt där än. Men det ska bli kul med alla nygräddade bullar i omgivningen så småningom.
För att summera lite såhär i de sista skälvande semestertimmarna kan jag bara säga att jag är så jävla jävla glad att jag ändrade mina ursprungliga planer och senarelade min semesterperiod en vecka (kände det särskilt starkt i måndags när Studio Ett hade ett inslag där dom intervjuade en massa stackars losers som hade sin första jobbdag då.). För eftersom vi äntligen fick vara riktiga badjävlar under fyra tvättäkta sommardagar den gångna veckan, (hela kittet: där satt vi på stranden i medhavda toksvenniga brassestolar, nöjt sörplandes på medhavt kaffe ur TV-kanna och kände att livet lekte..) känns sommaren plötsligt helt ok, de resterande fem semesterveckornas bajsväder till trots. Och det känns vemodigt att vi imorrn ska ta farväl av den kära gotländska alpstugan som vi under de två senaste somrarna lärt oss att älska: allt från den stora härliga verandan och den öppna planlösningen till det bisarra fotomontageträsnittet från Östersund med en same i lappmössa som hänger på hallväggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar