(ola skriver) Idag lämnade jag Dolly en stund på dagis för första gången. Det gick inte så bra. Efter 30-40 minuter så kom de och hämtade mig. Jag hörde Dolly gråta redan två våningsplan innan jag var framme. Det var totalt hjärtskärande. När jag kom fram satt hon i Annas knä och grät som hon bara har gjort när hon slagit sig riktigt illa tidigare. Det tog en tag för henne att komma till sans men sen var hon lika glad som förut. Jag undrar hur det här ska gå? Enda trösten är att Dollys dagiskompis Emma har gråtit två dagar i rad nu så hon är inte ensam. Men det här är faktiskt tuffare än jag trodde det skulle vara. Dolly har ju aldrig varit svår att lämna tidigare. När vi var i Nicaragua lämnade vi henne i restaurangen i 1½ timme när vi var ute och dök.
Men problemet är de andra barnen. Dolly har riktig barnskräck. Dessutom har hon inte riktigt knutit an till någon av fröknarna ännu. Men, som de säger, fröknarna (pedagogerna) - det här är heeeelt normalt. Och det känns ju skönt att höra när ens hjärta slits i bitar.
2 kommentarer:
Hej på er! Här kommer:
1. en hälsning som verifierar att jag sanningsenligt svarat på er poll-fråga (självklart är ert liv viktigare än mitt och jag hänger här ultra-regelbundet :).
och
2. mina djupaste sympatier och ett ytterst stort medlidande med både er och Dolly när det gäller dagisinskolningen. Det skär ju i hjärtat bara man läser om vedermödorna! Men jag har hört att just pedofobi går över jättefort. Särskilt för söta små tjejer med blont hår. Jajamän.
Tack för dina sympatier! Vi hoppas på framsteg i veckan som kommer. Johanna berättade nyss om att ett barn tagit 8 veckor att skola in förra året på vårt dagis. Hoppingivande...
Skicka en kommentar