Nyårslöfte

Vi har varit usla på att dokumentera Dollys utveckling i skrift, fast vi under snart fyra års tid pratat om att vi måste börja göra det snart, och ångrar oss var och varannan dag nu när vi vill jämföra med Amanda (man vill ju veta vilket barn som är bäst, liksom). Därför har jag (Johanna) i år avgett ett nyårslöfte till mig själv att banne mig börja med någon typ av dagbok för de små telningarna (med tanke på att det redan gått sex dar sen dess har jag ju inte börjat jätteövertygande, men i alla fall)! Ola är positiv och eftersom vi vet att det finns några fler än vi som tycker det är spännande att få ta del av tandsprickningar, Dollycitat och annat tänkte vi generöst att vi kan dela med oss av våra anteckningar via bloggen. Lika bra att vi passar på att gardera oss mot framtida hånfulla kommentarer om dagbokens uppdateringsfrekvens innan vi kör igång: det finns en ganska stor risk att dagboken får vila ofta och länge. Men vi ska försöka vara duktiga. Inte nu inte nu inte nu men nu börjar vi!

Igår och idag har jag och tjejerna fått klara oss utan pappa Ola, som flög till Gotland för å jåbbe igår eftermiddag. Igår trotsade vi vargavintern och tog en fjärde övningssejour på Medborgarplatsens isbana. Dolly har gjort oväntat stora framsteg (hon tycker ju som vi alla vet att det är jobbigt med tålamod) och har lämnat de första dagarnas myrsteg för att i stället liksom jogga fram. Glidet har hon inte riktigt hittat än, men hon förflyttar sig ganska snabbt och med självförtroende som en liten tupp (hon har fortfarande inte gjort några riktiga vurpor).

Idag var det lite väl kallt för utomhusaktiviteter (ca 20 minus som kallast), så vi hängde runt hemma i pyjamas och långkallingar mest hela dan. En kort promenad till Café Cinema några kvarter bort där vi åt kanelbullar var dagens projekt. Och gudarna ska veta att bara att lämna lägenheten motsvarar en halvtidstjänst dessa dagar med allt vad det innebär av på- och avklädande, planerande av toabesök, blöjbyten, utfodrande och annat. Baksidan av den vackra vintern är ju att den kan få en oplanerad kissnödighet att bli en logistisk mardröm av rang.
Amanda, som hittills har rullat (tills för ca en månad sen), sen ålat sig fram i allt snabbare tempo och allt längre sträckor, bestämde sig idag för att det var dags att börja krypa. Kanske tyckte hon att det kändes pinsamt att hinna fylla nio utan att kunna ta sig fram enligt boken. Eller så kom hon bara på tricket, helt enkelt. Ola kunde i alla fall lite trött konstatera när han återkom från jobbresan ikväll att hon hinner bli en rejäl handfull lagom tills han ska checka in som pappaledig i mitten av februari..