Systemfrossa och bildkitsch

Ja, Katta (och ni andra)... Vi har äntligen blivit med systemkamera. Och jag måste säga att det är ett fantastiskt återseende! Har inte plåtat med systemkamera ordentligt på 15 år. Det är underbart. Och att plåta digitalt med systemkamera är ett riktigt lyft. Hade ingen aning om hur mycket man kan dra ur bilderna om man använder RAW-format. Här kommer en kavalkad av lite nybörjarsystemkamerabilder. Mycket tester och varianter - ibland lite kitschigt och ibland lite snyggt. Kameran är en av Nikons enklaste - D60.

Klicka på bilderna för att se större varianter.


Spagettimonstret i Alpstugan.




Strandliv när Holmhällar.


Ja, det är Salmbär.


Och en grön skalbagge.


Gotlandskitschigt staket.



Mor och dotter på Crèperiet i Hablingbo.



Far och dotter på samma ställe.




Förlåt för denna - ni som inte har barn. Den påminner mig om den där hemska 70-talsplanschen med en Chimpans på toaletten.



Johanna i svärmors kök.



Dolly träffar sin plastkusin Donna.

Gutefeeling

Hittade just ett nytt skönt sätt att visa sina bilder på. Här ett smakprov från Gotland. Mer kommer snart...

Nu och då

(Johanna skriver) Idag har vi fått flytta in i vår älskade gotländska alpstuga igen och semesterordningen är återställd.

Det går förvånansvärt snabbt att både skaffa och avskaffa traditioner. När jag var liten var jag kallsinnig inför mina kompisars lovprisande av havsbad och flack natur, kunde omöjligt föreställa mig att jag nånsin skulle vilja bada i nåt annat än mörka skogssjöar eller frivilligt tillbringa ledigheter nån annanstans än i den lilla hålan som i mina ögon var paradiset på jorden. Byn i nordvästra dalarna som väl i dagsläget har sisådär tusentalet invånare, varav i runda slängar hälften lever på någon sorts bidrag och fördriver tiden med att dricka hembränt, köra bysvängar med sina pimpade volvobilar eller, på vintern, svindyra skotrar på ett så dödsföraktande sätt att det är ett under att inte fler än det relativt sett stora antal unga personer som dör där i olika fyllerelaterade olyckor varje år, stryker med. Glömde jag säga att min barndoms bullerby sägs ha toppat självmordsstatistiken i Sverige (tänk "Jägarna" fast suicidalt: kombinationen hagelbössa under sängen och fylleångest har ofta visat sig sluta väldigt olyckligt) och att antalet akademiker som bor där är ungefär lika försvinnande litet som antalet invandrare (och särskilt de senare har goda skäl: för ett antal år sen valde ett gäng lokala raketforskarungdomar att bränna ett kors på tomten hos en stackars intet ont anande adopterad åttaåring och hennes föräldrar i brist på andra potentiella offer)?

Men bortsett från white-trash-vibbarna och myggen var och är det en magiskt vacker plats, belägen i en dalgång mellan fjälltopparna och vid en liten utbuktning av dalälven som har förvandlats till Särnasjön (eller Särnschun som lokalbefolkningen säger). Och där fanns såväl hästar som mormor och farmor. Och vad skulle jag förresten med havet till? Salt i ögonen vill väl ingen ha?

Numer är Bullerbyn mest en bitterljuv nostalgitripp och platsen där min mamma fick sin grav alldeles för tidigt och jag får inte längre magen full av lyckobubblor när jag alltmer sällan kör förbi den blå ortsskylten som det står Särna på. Och visst känns det lite sorgligt att Särna för Dolly nog aldrig kommer att bli annat än en sömnig liten by och ännu sorgligare att hennes mormor skulle hamna under den där gravstenen långt innan hon ens var påtänkt.

Skansen igen

Rakt på ponnyridningen som en målsökande robot. Och det blev Alfons igen! Vilken lycka!

Mellanlandning

(Johanna) Lite asfalt och seveneleven igen mellan alla öppna landskap vi ska insupa i sommar. Stockholm i juli är som en lite förväxt småstad och det är en nästan surrealistisk upplevelse att kunna välja och vraka bland lediga gatuparkeringsplatser 17.30 en vardag. Om man kan släppa nu-jävlar-ska-här-upplevas-och-livsnjutas-stressen lite (jag är helt klart den i vår familj som lider mest av det syndromet, men jag jobbar på det) är det faktiskt rätt skönt att hänga lite i stan i halvdant väder också. Idag firade vi Dollys tvåochetthalvtårsdag/min fruntimmersnamnsdag med en jordgubbstårta av amerikanska dimensioner i glada vänners lag (och fick veta nånting kul och hemligt). Just nu sitter vi vid köksbordet och pratar om vilken riktning WTO-förhandlingarna kan tänkas ta, varvat med lite analyserande av vår relation och existensiella grubblerier. Inte. Vår kvalitetstid ikväll (Dolly sover sen 1,5 timme tillbaks) består av att vi sitter bredvid varandra i soffan med varsin laptop, ackompanjerade av Dolph Lundgrens sommarprat (killen har tagit det här med method acting till en helt ny dimension: "i mitt program ska jag berätta om hur det gick till när jag reste från Norrland till Hollywood för att bli actionhjälte"). Och njuter av det. Sunt eller skrämmande?







Dolly och Arwen. Vi vet fortfarande inte vem som var ute och gick med vem (togs i Helsingborg och borde väl ha lagts upp under det förra inlägget, men i alla fall).






Dolly ska få eget rum och behöver en dörr. Sånt fixar pappor.








Bad i Spillersboda

Skåne avverkat...

Vi har just kommit hem från en riktigt skön vecka hos "farfar och Christina" i Skåne. Vi har blivit riktigt bortskämda med god mat och vin och avledande av Dollys uppmärksamhet som möjliggjort bokläsande för oss. Härligt! Som vanligt har pappa/farfar plockat fram proffskameran och förevigat Dolly-boll in action.
Nu blir det en dryg vecka i storstan och sen bär det av till farmor/mamma på Gotland.

Dolly Strangelove

Idag var det regn och museidag här i Malmö. Vi gick till Malmöhus och tekniska museet och till pappa Olas ohöljda förtjusning gillade Dolly att krypa genom den gamla ubåten U3 precis lika mycket som hennes gamla far gjorde för 30 år sedan. På bilden rider hon på en torped.

Så här skulle man ha det

Det här med semester är ju faktiskt helt ok.