Nu och då

(Johanna skriver) Idag har vi fått flytta in i vår älskade gotländska alpstuga igen och semesterordningen är återställd.

Det går förvånansvärt snabbt att både skaffa och avskaffa traditioner. När jag var liten var jag kallsinnig inför mina kompisars lovprisande av havsbad och flack natur, kunde omöjligt föreställa mig att jag nånsin skulle vilja bada i nåt annat än mörka skogssjöar eller frivilligt tillbringa ledigheter nån annanstans än i den lilla hålan som i mina ögon var paradiset på jorden. Byn i nordvästra dalarna som väl i dagsläget har sisådär tusentalet invånare, varav i runda slängar hälften lever på någon sorts bidrag och fördriver tiden med att dricka hembränt, köra bysvängar med sina pimpade volvobilar eller, på vintern, svindyra skotrar på ett så dödsföraktande sätt att det är ett under att inte fler än det relativt sett stora antal unga personer som dör där i olika fyllerelaterade olyckor varje år, stryker med. Glömde jag säga att min barndoms bullerby sägs ha toppat självmordsstatistiken i Sverige (tänk "Jägarna" fast suicidalt: kombinationen hagelbössa under sängen och fylleångest har ofta visat sig sluta väldigt olyckligt) och att antalet akademiker som bor där är ungefär lika försvinnande litet som antalet invandrare (och särskilt de senare har goda skäl: för ett antal år sen valde ett gäng lokala raketforskarungdomar att bränna ett kors på tomten hos en stackars intet ont anande adopterad åttaåring och hennes föräldrar i brist på andra potentiella offer)?

Men bortsett från white-trash-vibbarna och myggen var och är det en magiskt vacker plats, belägen i en dalgång mellan fjälltopparna och vid en liten utbuktning av dalälven som har förvandlats till Särnasjön (eller Särnschun som lokalbefolkningen säger). Och där fanns såväl hästar som mormor och farmor. Och vad skulle jag förresten med havet till? Salt i ögonen vill väl ingen ha?

Numer är Bullerbyn mest en bitterljuv nostalgitripp och platsen där min mamma fick sin grav alldeles för tidigt och jag får inte längre magen full av lyckobubblor när jag alltmer sällan kör förbi den blå ortsskylten som det står Särna på. Och visst känns det lite sorgligt att Särna för Dolly nog aldrig kommer att bli annat än en sömnig liten by och ännu sorgligare att hennes mormor skulle hamna under den där gravstenen långt innan hon ens var påtänkt.